annoula

Jag tror på spöken. Jag vill inte veta någonting, men jag tror absolut på något... Den där känslan av att inte vara själv i rummet, att vara iakttagen. När saker inte helt kan förklaras. Jag vet inte om jag är direkt rädd, det finns någon slags trygghet i att veta att det finns några som kan skydda mig. Små skyddsänglar... Men jag vill inte se och jag vill helst inte höra heller. Jag är övertygad om att mormor håller ett vakande öga på mig och jag kan få starka känslor av farmor Karin. "Lilla snörpan" är ord som ofta ploppar upp i huvudet när tårarna rinner... Jag minns det så tydligt, hur hon kramade mig när jag var liten och sa just de två små orden. Jag sov oroligt i natt. Det var en massa konstiga känslor och insikter som ploppade upp. Vi börjar kanske få klarhet i det här nu...