annoula

Okej. Jag anser att jag är vuxen. Jag har ett jobb jag älskar, studier i Uppsala i bakfickan och en vistelse i Aten. Jag är ansvarsfull, tar ansvar för mina handlingar och lär mig (nåja) av mina misstag... MEN föräldrars rättigheter är ändå att ifrågasätta allt. Jag kommer alltid att vara barn. Alltså känns det en smula konstigt att under en middag med polarna diskutera asiens ekonomi och sveriges inflytande för att sedan komma hem till mamma och pappa och bli liten igen. Men visst... Ibland är det skönt att få vara hjälplös. Som min surrogathund Greta idag. Vem behöver terapi när man har henne?