annoula

Vilken jäkla parodi jag var på jobbet idag... Person X ringde och sökte person Y, varpå jag tänkte att någon sådan jobbar iiiiinte häääär.
- Psstt... Alex, jobbar det någon *piiiip* här?
- Näääeee...
Sen tänkte jag att jag borde nog dubbelkolla det, så jag knackade en assistent på axeln och frågade om Y.
- Jamen Anna, det är ju Kalle!
Ahhhaaaa... Jag hade ingen aning om vad han heter egentligen. Så jag började irra runt efter honom, fråga alla efter Kalle och till slut ropa på honom i högtalaren... Spårlöst försvunnen. Sen kom Alex på var han befann sig och marscherade iväg, varpå jag sprang efter med telefonen i högsta hugg. Ingen Kalle. Tar upp telefonen och får ett skratt till svar, killen hade mucho roligt åt min förvirring och hade självklart hört ALLT. Wow, jag måste verkligen ha gjort ett seriöst intryck på den stackaren.

By the way... Jag tyckte att det var sjukt roligt att läsa Camilla Läckbergs, Mari Jungstedts och Denise Rudbergs åsikter om att ja, det är viktigt att vara snygg. Och man måste skrika för att höras: Det handlar om marknadsföring... Det kändes lite skönt att man får vara SNYGG i författarvärlden, att man inte behöver se så himla svår ut. Jag gillar stilettklackar, trots att jag är bibliotekarie. Och jag skiter i att ingen av de ovannämnda ingår i den fina kultureliten, damn... Tjejerna säljer. RESPECT!

Jag står fast vid att det inte är min grej att hålla föredrag. Inte för att jag tycker att det är überläskigt, utan för att jag tycker att andra gör det så mycket bättre. Jag föredrar helt enkelt diskussioner kring intressanta ämnen, men jag tror att jag lyckades väcka en liten tanke igår åtminstone: En litterär kanon, bra eller dåligt?

Ovan: Årets biblioteksnalle som jag fick igår som tack. Söt va? Jag är svag för nallar... Och när vi ändå är inne på barnsligheter: Avslutade kvällens middag hemma hos mig med kaffe och chokladbollar... Smaskens.