annoula

Jag andas igen... Jag tog på mig mina älskade gymnastikskor, stoppade min iPod i fickan och traskade ut på en långpromenad. Det kändes skönt... Jag rensade tankarna lite och jag är nog bara rädd. Totalt jävla livrädd faktiskt... Jag har helt plötsligt börjat tackat nej till sena nätter med champagne och jacuzzi med killkompisen, totalvägrat att träffa en viss herre som förmodligen är ett kap och ignorerat sms från mitt ex... Jösses! Vuxenpoäng till mig. Och mitt övriga liv ser fantastiskt ut. Men att jag blir ledsen när saker händer måste ju betyda att det är äkta. Det är inte bara ett litet tidsfördriv utan något som betyder något... Det kanske inte är bra, men det är så det är.