annoula

Han får vara hur pucko han vill, säga galet korkade saker och bara vara irriterande. Jag får sucka högt, bli förbannad och vilja banka något hårt i huvudet på honom. För han finns där när jag tycker att livet ställer lite för höga krav på mig. JAG ställer höga krav på människor i min omgivning vilket resulterar i att jag lätt blir besviken, men hans små infall kommer alltid sådär oväntat. När jag har lagt kudden över huvudet och stönar högt piper telefonen och på bara några ord vet jag... Han är min bästa. Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen. Ett sista avsked igår. Det är lustigt vilka minnen som kommer tillbaka när man försöker återskapa dem, mitt mest positiva inkluderar ett piano och ett omusikalisk klinkande från min sida. Men envisheten finns fortfarande kvar, jag vill fortfarande lära mig... Och jag antar att det är någon slags stolthet jag vill minnas i slutändan. Älska, glömma och förlåta? Jag vet inte riktigt om jag tror på det, kanske...

Man övar sej, och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner.